Lady Violett

Idag har jag beslutat mig för att göra ett litet experiment. Som ni alla vet är jag mycket för att prata. Vissa tycker säkert jag pratar alldeles för mycket, medan andra gillar mig för den jag är. En pratkvarn.

Jag har pratat mycket så länge jag kan minnas och det sker spontant. Jag har svårt för att låta bli. De gånger då jag går in i ett flerpartsamtal, med tanken att idag ska jag bara lyssna och inte säga något själv kräver det en oerhörd kraftansträngning från min sida och allt som oftast misslyckas jag och det slutar nästan alltid med att jag pratat mer än jag hade  tänkt mig. Efteråt får jag ofta en klump i magen och tänker skit också nu har jag pratat för mycket nu igen eller skit jag skulle ju vara helt tyst och det var jag inte. Därefter följer grubbel och nedstämdhet.

Jag önskar så, att jag kunde lägga band på mig själv. Saken är den att jag sällan tänker nu ska jag säga det här och det här. Innan jag själv ens kommit på att jag vill/har något att säga, så har de redan lämnat min mun.

Jag kanske borde införskaffa ett sådan därt halsband som vissa sätter på sina hundar för att de ska sluta skälla. Så fort jag börjar yttra något får jag en stöt och jag hinner då reflektera över vad det är min mun var på väg att säga, om jag vill säga det och om det är nödvändig eller om jag lika gärna kan vara tyst. Vill jag medvetet säga något kan jag bara ta av mig halsbandet och säga det jag vill säga och sedan sätta på mig det igen.

När jag var liten var pratandet ännu värre och jag hade inte något tålamod till att vänta på min tur. Ville jag säga något så gjorde jag det och då det spelade ingen roll om någon annan redan pratade.

När jag växte till mig lärde jag mig att vänta på min tur, men när det väl blev min tur kunde samtalets gång ha tagit en annan bana och ämnet kunde ha byts mer än en gång. Jag sa då i alla fall det jag ville säga, även om det inte längre vad det samtalet handlade om.

Nu när jag är äldre klarar jag av att släppa det jag tänkt säga när jag märker att samtalsämnet är bytt.

Några saker som jag fortfarande jobbar med är att inte svara för långt. Får jag frågan - Vad har du gjort i helgen? Svarar jag sällan förut, - Jag har varit på bio, utan jag svarade istället såhär,

Exempel 1:
 - Jag var på bio med Lisa och vi såg Hulken och den var jättebra.

För ungefär 3 år sedan fick jag förklarat för mig att man inte ska svara för mycket, för att man ska ge utrymme för följdfrågor, så att samtalet ser ut såhär istället,

Exempel 2:
- Vad har du gjort i helgen? Svar: Jag var på bio. - Med vem var du på bio med? Svar: Med Lisa. - Vilken film såg ni? Svar: Hulken. - Hur var den? Svar: Den var jättebra.

Idag lyckas jag ofta svara som i exempel i 2, men det händer fortfarande att jag svarar som i exempel 1, men jag är  nu i alla fall efteråt medveten om att jag har svarat för mycket när jag väl gjort det. Har det hänt mer än en gång under en dag kan det leda till oro och nedstämdhet.

En annan sak som jag och min älskling kom underfull med för mindre än ett år sedan, är att jag kan uppfattas som en dålig lyssnare för att jag inte ställer följdfrågor under ett samtal. Vi kom fram till att orsaken till det inte beror på ett ointresse från min sida, utan av den enkla anledningen att ja själv är  så van vid att berätta allt utan att invänta följdfrågor och därför undermedvetet förväntar mig att andra gör likadant och berättar de inte allt i en på en gång, uppfattar jag det som att de inte vill berätta allt och därför frågar jag inte vidare även om jag är nyfiken/intresserad av mer, för jag vill visa att jag respekterar att personen i fråga inte vill dela med sig av mer än så till mig.

Nu mera ställer jag följdfrågor undersamtal och om personen i fråga inte vill berätta mer får den säga det. Dock händer det fortfarande att jag under min och min älsklings telefonsamtal fortfarande glömmer bort att ställa följdfrågor när ämnet rör sport eller annat som jag tycker är extremt ointressant. Jag jobbar med att för hans skull alltid ställa följdfrågor och med att lyssna på allt han har att säga. För han lyssnar ju på mig när jag pratar om sånt som han finner ointressant.

Mitt experiment kommer alltså att vara att göra en rejäl kraftansträngning för att jag inte ska prata för mycket, samtidigt som jag kommer att jobba vidare med allt det andra jag jobbar med. Har någon ett tips till mig på hur jag ska kunna undvika att säga allt det där omedvetna som spontat bra flyger ur munnen på mig?

Kom ihåg! Glömmer jag någon gång att ställa en följdfråga, var inte rädd för att berätta resten. Jag vill oftast höra resten och skulle ämnet vara av den art att jag finner det ointressant, så vill jag innerstinne ändå lyssna på det. För jag vill lyssna på dig min vän och på allt det du har att säga. <3

/Lady Violett